Anknytning
Ikväll får vi uppskatta hur båda barnen små snarkar och huvudet exploderar inte.
Detta får mig att tänka efter hur vi hade det under samma tid förra året.
Efter en graviditet från helvetet skulle man amma. Som första gångs förälder satt man och nickade med. Absolut. Bröstet är det viktigaste!
Vi fick åka hem efter 24h på bb efter en ändå bra förlossning.
Vi fick åka hem och komma tillbaka efter 2 dagar för att kontrollera vikt och pku test. Prinsessan hade tappat för mycket i vikt. 11% istället för 10% som skulle vart godkänt. Hennes blodsocker var även det för lågt så vi hamnade tillbaka på bb. Var 3e timme skulle jag väcka henne, amma, ge pumpade mjölk, låta henne somna, pumpa ny mjölk till nästa gång och göra rent verktygen. Då hade 1.5-2h gått. Då hade jag 1 timme på mig att äta, sova, duscha och äta innan karusellen började om. Efter 2 nätter på bb ville jag åka hem. Jag kände att jag hade fått varje trix och knep av varenda barnmorska på hela bb. Ändå gick inte vågen upp ett gram när vi ammade..Allt övervakat, säg hon ordentligt? Somnade hon inte för fort nu? Fick hon i sig allt du pumpat?
Åkte hem och under natten rann mjölken till. Bvc besök var inbokat dagen efter för vägning. Lyckades tajma in tiden med mat och äntligen gick vågen upp efter hon ätit! Började stört gråta inne på rummet samtidigt som linnet hade blivit dränkt av bröstet hon inte ammat på.
Hon gick upp men inte tillräckligt i förhållande till hur många dagar hon var så jag skulle fortsätta amma,tillmata,pumpa för att ge henne efter åt. -ja absolut svarade jag naivt och fortsatte karusellen nedåt.
Hon blev 1 vecka och vi fick hembesök. Vågen stod still. Fortsätt amma. Fortsätt amma. -absolut.
Vid 2 veckor och besök 2-3 ggr i veckan på bvc fortsatte vikten stå still. Bvc sköterskan ringer läkaren från BB för rådgivning. -barnet måste upp i vikt, ni får sätta in flaska. Köpte försiktigt och skämmigt ersättning på ica. En flaska hade vi hemma.. hällde upp enligt måttet men hon åt knappt nått. Kände paniken fortsätta stiga och ångesten. Hur FAN skulle jag få i detta lilla barn så jävla mycket mat?? Varje gång?
Det blev sakta bättre för varje matning och hon åt. Herre jävlar vad hon åt! Ungen hade inte vart mätt sen hon föddes!! Lättnaden började infinna sig men så kom skriket..
Barn skriker absolut men detta kändes fel. Det tog aldrig slut! Hon skrek och skrek i timmar.
Nästa bvc besök satt vi där.. uppgivna -vad ska vi ta oss till? Hon skriker 2-3 h varje kväll???
-ja hon har ju fått flaskan nu så hon kanske inte är hungrig alla gånger? Ni matar henne för mycket. Och för den delen så har andra familjer det värre. Finns dom barnen som skriker 6h om dagen.
Efter slit sen hon kom ut med vikten har hon nu äntligen gått upp! Och ordentligt! Läkaren ordinerar oss att ge flaska, jag varken orkade eller klarade av att pumpa ut dom mängderna varje mål och nu skulle vi få skit för att hon gick upp i vikt på ersättning???
Jag tackar gud för att jag hade en man med barn sedan innan som kunde trösta mig när vi kom hem. Ringde sedan in och bytte bvc sköterska samma dag.
Skriket fortsatte eskalera. Inom en vecka skriker hon nu 5-7h varje kväll i ett sträck tills hon tillslut somnar i ren utmattning.
Både jag och min man var helt förstörda. Man var ständigt i tjafs med varandra då man var så trött i huvudet. Man grät på varsitt håll och helvetet man haft under graviditeten kändes som en dröm. 9 månader hade man väntat på att hon äntligen skulle komma ut så man kunde få börja må bättre och starta livet med sin familj. Istället blev det bara värre och värre.. hela dagen byggdes paniken upp inför kvällen och vad som komma skulle.
Först vid 7 veckors ålder kopplade min man ihop d dropparna med skriket. Vi pratade med bvc och vi skulle prova att ta bort dom. Inom 2 dygn gick det ner till ca 2.5h skrik och inte alls lika hysteriskt. Efter 1v skulle vi prova att ge dom igen för att vara säkra. Dockan satte igång sin opera vid 15 på em och slutade inte förän 22 på kvällen totalt utmattad.
Koliken höll i sig tills hon var ca 3 månader. Man klarade det på nått sätt jag idag inte vet hur. Man ville inte be om barnvakt förän ville inte belasta. Man vågade inte be om hjälp för man borde klara detta nu. Man var ju förälder.
Det tänket inser jag idag var det dummaste vi kunde gjort. Vi borde bett om hjälp! Vi borde tagit oss tid för oss själva! En kväll för att rensa huvudet, tankarna och bara vara tysta. Njuta av lugn och ro.
Jag älskade min dotter från första stund. Jag hatade att se henne ha så ont och att jag ingenting kunde göra. Men kunde jag uppskatta vår första tid tillsammans ordentligt? Kunde jag njuta av att vi blivit föräldrar? Nej.
Prinsen är nu 2v. Jag var denna gången inte rädd för att beställa in extra ersättning redan på bb innan mjölken rann till. Jag var inte rädd att boka ett extra vikt möte för att se om det fungerade hemma eller om vi behövde ge flaskan någon gång om dagen. Sen att han själv valde att inte amma mer efter 3 flaskor känns okej. Klart det hade vart mysigt om det fungerat men med en till liten hemma skall det fungera i praktiken också. Jag kan inte ha honom hängandes i tutten dygnet runt. Jag kan inte sitta och pumpa eller försöka koppmata mitt i natten. Dottern har också rätt till en mamma.
Han går nu upp i vikt och behöver inte hets äta för han vart hungrig sen han kom ut. Han får vänta med sina d droppar för jag tänker inte chansa och än så länge har ingen kolik brutit ut.
Vi kan njuta tillsammans. Vi kan vara en familj allihopa och jag går inte runt med ångest inför kvällen.
Alla mammor känner inte glädje och går runt i ett rosa skimmer första tiden. Alla mammor trivs inte från start. Jag hoppas jag kan ge er styrka i att veta ni är inte ensamma ❤
